You are blind, Michael!

Jag sitter just i London på ett intressant möte där några av våra engelska konsulter presenterar resultatet av en del utredningar de har gjort. Under tiden passar jag även på att kontemplera kring ett av mina favoritämnen.

Man skulle kunna tro att världshistoriens mest storslagna produktion, Gudfadern-trilogin, handlar om maffia, gansters, våld och kriminalitet. Alla dessa element finns med och utgör en perfekt inramning till historieberättandet; huvudpersonen Michael (Al Pacino) har förvisso hela tiden strider och uppgörelser med andra skurkar liksom med myndigheter och rättssamhället. Hans allra viktigaste strid, den som faktiskt är hela historiens kärna, är dock en helt annan – den med Kate.

Det slutliga uppbrottet dem emellan utgör den uppslitande scenen som avslutar del 1. Då Kate låter alla ridåer falla blir det plötsligt uppenbart att Michael har missförstått henne i allt, vad hon vill med sitt eget och sina barns liv, vad hon tycker och känner för Michaels brottsliga förehavanden och även för honom personligen. Skådespelarinsatserna från dem båda (Al och Diane Keaton) är på topp här.

Jag tillhör inte, som mina döttrar, gruppen av lipsillar som har för vana att gråta när man ser på film. Om jag gjorde det skulle den här sekvensen absolut vara en av mina favoriter att snyfta till. (Det finns en scen i del 3, många år senare i handlingen, som man kan se som ett efterspel till händelsen. Ett nytt gräl får fram en liten aning av samma stämning.)