Hemma

Tänk om det hade funnits reguljär flygtrafik för 150 år sedan. Säkert skulle Kristina ha rest hem till Duvemåla och hälsat på emellanåt. Då hade berättelsen om hennes öde inte blivit alls lika episk. Jag undrar om hon var införstådd med att resan över Atlanten var enkelriktad och definitiv. Uthärdade hon kanske situationen genom att intala sig att hon tids nog skulle få återvända hem?

Världen är så mycket mindre och enklare att röra sig i idag. Ikväll har jag anlänt till Stockholm, den sjätte storstaden och det tredje landet hittills på denna veckans turné. Förmodligen har jag bara på dessa få dagar sett fler människor än vad Kristina - trots sin långa resa - gjorde sammanlagt i hela sitt liv. Man etablerar ingen djupare kontakt med särskilt många av dem man möter. Skörden av bestående nya relationer den här veckan är nog inte mer än en eller två (med detta menar jag personer som jag sannolikt kommer att utveckla kontakten med och lära känna väl, dvs bli vän med på riktigt).

Jag hade varit smart nog att boka ett hotell precis vid stationen, eftersom jag kom in ganska sent med Arlanda Express. Hotellet i fråga var mindre smart. De hade överbokat och kunde efter en halvtimmes kalabalik ordna med taxi till hotell de bokat om oss till (mig och ett antal fler irriterade gäster). Således sitter jag just nu ute på Lidingö, på ett Scandic-hotell där ett större afrikanskt sällskap håller stort kalas. Det verkar vara ett bröllopsfölje.