Man får förstås finna sig i en mindre grad av ordning och struktur än jag vanligen vill ha. Bara för att man enats om något med en fransk kollega behöver han ju inte nödvändigtvis ha för avsikt att göra just så. Bara för att det finns regler, anvisningar och bestämmelser behöver man ju inte nödvändigtvis följa just dem. Tvärtom. En sann fransman sätter en ära i att protestera, obstruera och avsiktligen bryta mot regler, beslut och överenskommelser. Det svenska idealet att söka konsensus är inget för en fransk chef. En god sådan beslutar hellre i strid med majoritetens åsikt och kör gärna över medarbetare offentligt om tillfälle ges.
Kanske är det för att landet, kulturen och temperamentet är så olikt mig själv som jag fascineras av det och tycker så mycket om alltsammans. Så finns det en enastående sak till förstås. Eiffeltornet. Vid fyra tillfällen har jag njutit av den fantastiska utsikten över Paris från detta oöverträffade landmärke.
2003 med Amanda; 2004 med Olivia och Emil; 2005 med Matilda (och Julia). Fjärde gången 2007 med pappa, men jag hittade ingen bild från detta tillfälle.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar