Kristen?

För 4-5 år sedan mötte jag en av mina närmare vänner bland f.d. franska kollegor på en konferens. "It's really hard to be a Christian", förklarade han för mig. Strax innan hade hans dotter brutalt mördats av medlemmar i en gangsterliga. "Som en god kristen och katolik ska jag acceptera och förlåta, men jag kan inte och vill inte" sa han.

Idag har jag sett exempel på både toppen och botten av livet som kristen.

Att bevista Emils dop, som skedde i havet utanför Marstrand, var höjdpunkten. Hade jag inte vetat att prästen som förättade dopet representerar Svenska kyrkan skulle jag varit säker på att han var baptist eller pingstvän - det var så han betedde sig (enligt min förutfattade mening om företrädare för dessa samfund...). Hur som helst är de många exemplen man ser på verkligt fungerande ekumenik numera ett av skälen till att jag tror på kristenheten och själv bekänner mig som en av dess följare.

Alldeles nyss råkade jag zappa in på en av våra kabelkanaler och fick se ett exempel på motsatsen. En ung man ger på Stureplans-svenska en förnumstig föreläsning under rubriken "Profetiskt Perspektiv". Vaddå profetiskt?? Han håller töntiga utläggningar med fantiserande om vad Adam och Eva gjorde och tänkte i lustgården och gör patetiska paralleller till saker i vår tid. Uppenbarligen ser han sig själv som "profet", men i mina ögon är showen inget annat än allt igenom korkad och pinsam. När jag ser hur den här sortens företrädare för kristendomen apar sig i offentligheten vill jag hellst inte själv förknippas med samma tro.

Det är svårt att vara kristen.