Once in a lifetime

05:30 idag på morgonen startade arbetsveckan då min Saab med färgen ”Fusion Blue” rullade ut från Tulpanvägen på väg mot Landvetter. Det är en späckad vecka med bl.a. två resor till Stockholm, där jag sitter just nu.

Nu till det egentliga ämnet för denna blogg. Maratonlöpning. Jag inleder med en analys av mig själv som löpare och varför jag har den självbilden. Detta grundlades tidigt, då jag som ung fick smak för löpning som träningsform. Periodvis under mellanstadiet gav jag mig ut på träningsrundor så gott som varenda dag. Det betydde inte så mycket då, men det skulle det göra strax efter, då jag började 7:e klass och kom till en större skola i centralorten (Vaggeryd).

Vid första gymnastiklektionen ville magistern få en uppfattning om elevernas kapacitet och beordrade löpning runt ett par kvarter; det kan ha varit en km ungefär. Han behövde inte deklarera kvartersrundan som en tävling. Sådant uppstår alldeles av sig självt när man uppmanar 25 pojkar att springa tillsammans. Jag visste att flertalet av mina klasskamrater spelade fotboll, handboll eller annat och därför var vältränade idrottsmän som jag snart skulle se långt framför mig. Dessutom hade jag glömt skor och fick springa i strumplästen. Två skäl till att gå ut avvaktande alltså.

Trots att jag gjorde så, och trots att det blev vild rusning från start, befann jag mig förvånande nog mitt i tätklungan efter ungefär halva varvet. När så farten bedarrade något var jag säker på att det nu var ett taktikspel. Idrottsmännen ett par meter framför började lurpassa på varandra och skulle strax skjuta iväg som pilar när vi kom runt sista hörnet där bara upploppet på drygt hundra meter återstod.

Det fantastiska hände just som vi rundat hörnet och jag fick se magistern stå och vänta utanför gymnastiksalen. Plötsligt kom jag underfund med att alla mina krafter fanns kvar. Samtidigt förstod jag att de som sprang bredvid och strax framför mig inte saktat in av taktik – de var väldigt mycket tröttare än jag. En ensam pil sköt iväg från klungan. Det blev aldrig en strid om centimeter, decimeter eller ens meter. Med minst tio meters marginal var jag först i mål.

Detta, är för alltid mitt livs största idrotts-ögonblick och alltsedan dess har jag haft en orubblig självbild som säger att jag är en löpare. Må så vara att det senare i livet ibland gått år mellan träningspassen, att extrakilona ibland varit väl många och att jag oftast inte alls sprungit särskilt fort i de motionslopp jag gett mig på. Sådant är bagateller. Jag blev en löpare den gången och kommer alltid att betrakta mig själv som en sådan.

Det här är min utgångspunkt och en av orsakerna till att jag med tillförsikt ser fram emot min premiär i höstens maratonlopp.

Bilden är för övrigt från ett annat av mina löparäventyr i Rumänien 1999. Mössan köpte jag av en tant som satt och stickade utanför ett gammalt slott vi besökte.